Kommer ihåg dagen som om det vore igår, i stort sett hela familjen var samlad. Jag kan inte ha varit mer än 10-12år och det var då det hemska hände. Jag hör bara hur mamma skriker hysteriskt att någon var tvungen att ringa efter ambulans. Jag kommer ihåg hur min syster låg på golvet och jag fattade ingenting, jag bara stod och stirrade, såg hur alla var rädda och ledsna. 

 

Jag fick klart för mig att min syster hade aneroxia, hon vägde bara 27kilo och hennes hjärta klarade inte av att slå själv och den dagen sa jag högt för mig själv: jag tänker aldrig någonsin i mitt liv skaffa mig det....

 

Jag ljög för mig själv. För drygt två år sedan avslutade jag en resa på 5år av rent helvete. Allt började med att jag bara ville gå ner några kilo, jag spelade redan fotboll och innebandy men jag la till egen träning också. Jag åt som vanligt, men sedan gick det över till att jag uteslöt viss mat, till att jag uteslöt läsk, godis ja... u name it. Jag åt bara sallader, till bara yoghurt och müsli, till bara en gång om dagen, till innan en viss tid. Träningen tog över, jag över doserade. Jag ljög för mina föräldrar att jag hade ätit, att jag inte hade tränat osv. Jag tog på mig flera träningar i olika lag, vissa dagar hade jag 3-4träningar om dagen och jag åt inte mer än 1000kcal per dag. 

 

Jag fann tröst i min träning och som att det var de enda jag var bra på under denna tid var det självklart för mig att träna. Folk uppmuntrade mig på gymmet och frågade om jag tävlade i löpning osv. Vissa sa till mig att de gick av löparbandet bara för att jag sprang så fort och länge. De boostade ju mig så det var en självklarhet för mig att träna.

 

Alla förstod att det var något, jag vägde bara 44-45kg, hade ruggigt dåligt humör, åt aldrig, ljög om träning. Mamma och pappa hade redan fått stått ut med 2 fall av denna sjukdom så dom visste.

 

Jag förstod själv vad jag höll på med men jag kunna inte ta mig ur det, ni kommer aldrig förstå vilka sjuka hjärnspöken man har. Jag började lätta på gränserna och börja äta.. Allt! Men då kom ångesten och jag lärde mig det sjukaste jag någonsin har lärt mig. Till att spy på beställning. Tidigare vågade jag inte göra det men helt plötsligt en dag började jag pressa mig själv och det var då de riktiga helvetet började.

 

Jag har aldrig någonsin ljugit så mycket för mig själv och för andra. Jag kunna spy upp till 4-5ggr om dagen och det var då min aneroxia gick över till bullemi. 

 

Jag kommer dock inte säga vilka sjuka beteenden jag hade och vad jag gjorde för att få spy och vilka knep jag hade. Ingen ska kunna gå in här på min blogg och få "tips" på hur man gör. Jag har aldrig någonsin svikit så många och sårat så många människor som jag har gjort under denna tid och framförallt mig själv. 

 

Mina lärare ringde hem till mina föräldrar och sa att jag aldrig åt i skolan, faktum var att det var sant och jag försökte undvika varenda lunchrast. Satt jag där så åt jag aldrig. Sa alltid att jag antingen inte tyckte om maten, att jag hade ont i magen eller att jag inte var hungrig. Men så var inte fallet min mage skrek efter mat.

 

Jag fick en tankeställare när jag fick se min mamma gråta att hon inte ville gå igenom det här en tredje gång men jag kunna inte sluta förrän den dagen då min pappa kollade mig så djupt i ögonen så att det gjorde ont och han sa: slutar inte du upp med det du håller på med så kommer du aldrig få träffa Niklas igen. Jag grät och lovade honom att sluta. 1v senare åkte jag till Öland och jobbade, jag slet varje dag med att sluta men det gick inte helt men jag gjorde sjukt stora framsteg. 

 

Jag började acceptera mig själv och började hitta livsglädjen igen, jag kommer aldrig kunna räkna gångerna jag bara låg och grät men jag skulle bevisa för pappa att jag kunna sluta. Han satte en målvakt för mig. Skulle jag väga mindre än 50kg skulle jag inte få spela innebandy eller träffa min dåvarande pojkvän. Båda två var hela min värld, mitt liv.

 

Sedan jag kom hem från Öland för 3år sedan blev jag bara bättre och bättre. Det var inte långt ifrån att mina föräldrar skickade iväg mig på behandling men idag anser jag mig som helt frisk.

 

De säger att man aldrig kan bli helt frisk, att hjärnspökena kan komma ibland och jag säger så här: de ljuger!  Jag har varit spyfri och hjärnspöksfri i 2år och jag skulle aldrig i mitt liv sätta mig i ett sådant helvete igen eller begränsa mig. Det är inte bara de att du förstör ditt liv.. Ens kropp tar så mycket stryk och framförallt ens familj. 

 

Idag äter jag precis de jag vill, när jag vill och tametusan hur jag vill! Jag tränar så att jag mår bra utav det, inge tvång. Så när jag säger att jag märker på folk att det är något som inte står rätt till så tro mig. Jag har 5års erfarenhet av något utav det sjukaste du kan skaffa dig. 

 

Jag är inte ett dugg stolt över det, jag skäms men jag kan stå upp för mig själv och är inte rädd för att varken prata eller berätta om det. Jag vill att ingen annan ska hamna i träsket, inte ens mina haters. 

 

En sund kropp tar tid, skulle det vara lätt att bli sund eller fit så skulle ju alla vara det. Så nu kanske ni förstår varför jag är så mån om att äta det ni vill (i rätt mängd), träna så ni mår bra av det och ha kul under resans gång. Jag har haft ren tur under "resans" gång att min kropp har lyckats återställa sig så pass bra som den har gjort. Jag hade inte mens på 4år, idag kan den dock upphöra om jag tränar för hårt en längre period. Fick höra av min tandläkare för ett år sedan att jag har sjukt fina tänder och fortsätter jag sköta om dom så som jag gör kommer jag inte få några hål.

 

Behöver jag säga att all magsyra som jag har fått upp bör ha förstört varenda tand jag har! Däremot tog det en evighet att få tillbaka min förbränning. Min kropp har stått inställd på svält i drygt 5år. Tänk hur mycket god mat jag har missat!!

 

Så snälla förstå vilket helvete ett litet beteende ifrån början kan leda till och ett stort tack till er som orkade läsa igenom hela inlägget. Ingen är värd att ha en ätstörning varken en med att du inte äter eller en där du äter för mycket. Inget av dom är bra, båda två kan leda till döden och jag var sekunder ifrån att förlora min syster.